Jag arbetar med barn och ungdomar i åldrarna 10-19 år.
Det är ett arbete som ger väldigt mycket men som också tar väldigt mycket.

Bland det jobbigaste jag vet är att se någon som är utanför.
Som inte riktigt får vara med. Som är ensam, men som försöker att gång på gång att få tillhöra en grupp.
Som inte har gjort något fel utan enligt gruppens krav bara inte passar in.

Mina moderskänslor väcks till liv och jag vill bara ta hand om och ordna så att den som är ensam åtminstonde ska hitta en vän.
En person som betyder något och som vill vara den som betyder något.

Att se någon försöka gång på gång men ständigt bli ignorerad sliter i mitt hjärta och jag blir alldeles ledsen inombords.
Det är dom barnen och ungdomarna som jag känner är mitt kall i mitt yrke. Det är dom barnen och ungdomarna som jag vill ska minnas sin skoltid som rolig och givande.

Barn och ungdomar kan vara så elaka i sin oförståndighet.

//Zour